Jag har typ, gett mitt liv för det här. Jag har gjort allt i min makt för att det ska duga. Men just jag blev den personen för dig som inget skulle duga för. Och ändå gör jag alla handlingar utav äkta kärlek, och inte för att jag känner för att ställa upp, för att sådant känns bra. Nej jag har åkt på skiten igen. Men att det skulle behövas dra ut så här jäkla länge. Jag har gråtit blod men ändå så har det bara fortsatt. Det är otroligt att man har ett samvete för att såra någon så hårt om och om igen. Jag är stark, jag är bättre än det där, jag behöver inte sånna människor i mitt liv. Sånna människor blir obefintliga för mig. Det blir ett hat över det hela. Så jäkla egoistiskt så jag blir mörkrädd över att det finns sånna människor.
Men jag tycker inte att sånna människor ska få gå omkring "ostraffade". De borde tas ner på jorden så att de inser att de inte kan behandla folk hur som helst. Men det är inte mitt problem längre. Och what goes around goes around. Så när den människa får tillbaka så hoppas jag att h*n minns mig och inser vilket misstag som gjorde när h*n valde att såra mig så här. Det kommer hända och det vet jag. Men då står jag inte kvar längre och ställer upp, för nu är gränsen nådd. Redan för länge sedan och jag skäms över mig själv att jag inte har dragit mig ur tidigare. Jag är smartare än så, jag är Bättre än så!