Huvudvärk å huvudvärk. Det är ju ett i vardagen. Knaprade en ipren tidigare idag men det är faktiskt alvedon som är min bästa värktablett! Jag har alltid en karta i väskan utifall att. Oerhört pigg i morse också. Men det skönaste av allt var ju nog att jag inte vaknade upp i världens panikångest och började tokgråta. Jag tror det börjar ta sig det här. Redan. Helt otroligt. Men jag tror att det finns en anledning till varför jag släpper det så snabbt. Det är nog inte för att jag inte var så kär som jag påstod hela tiden. För det vet jag att jag var. Jag tror bara att någonting inom mig säger att det där inte var bra för mig. Det gjorde mig knappast friskare eller starkare. Jag var aldrig någon flickvän, utan mer som något konstigt stöd som aldrig räckte till.. Som en mamma kanske. Men det var mina bästa nästan fem månder på länge, jag kommer aldrig att glömma dom, och dom kommer alltid att värma gott om hjärtat!